Försurningen är ett av de svåraste miljöproblemen för sjöar och vattendrag i Sverige. Den har påverkat många sjöar framför allt belägna i områden med sura bergarter (t ex gnejs och granit), som förekommer i Lyckebyåns område. Försurningen medför inte bara ekologiska effekter orsakade av pH-förändringar i vatten och på mark, utan även att metaller, främst kvicksilver och aluminium men också järn och mangan, lakas ut från framför allt mark.

Orsak

Försurning orsakas av försurande ämnen, som svavel och kväve, som släpps ut till luft vid förbränning av fossila bränslen (t ex kol, olja). Utsläppen av försurande ämnen i Europa har pågått länge, alltsedan industrialismen började i England. Utsläppen var som störst från 1950-talet till mitten av 1980-talet. De stora utsläppen medförde att naturens egen förmåga att neutralisera de försurande ämnena försvann och att livet i vissa utsatta sjöar och vattendrag minskade kraftigt. Detta blev en väckarklocka och sedan mitten av 1980-talet har utsläppen av försurande ämnen minskat kraftigt. Utsläppen behöver dock minska ytterligare för att den nivå som naturen kan klara av, den så kallade "kritiska belastningsgränsen", ska nås. Detta kan bara ske genom internationella överenskommelser, eftersom föroreningarna är "gränslösa".

Kalkningsåtgärder

För att förhindra alltför stora skador på djurlivet i sjöar och vattendrag påbörjades omfattande kalkningsåtgärder under slutet av 1970-talet. Vid kalkning förbättras både vattnets pH-värde och dess alkalinitet. pH är ett mått på vattnets surhet, dvs. halten vätejoner. Ju lägre pH desto surare vatten. Alkalinitet är ett mått på ett vattens förmåga att neutralisera syror, dvs. dess förmåga att tåla tillskott av försurande vätejoner utan att reagera med en pH-sänkning. En hög alkalinitet ger stor motståndskraft mot kraftiga pH-förändringar. Biologiska skador kan uppkomma redan vid ett pH-värde 6. Det är främst mört, öring och kräfta som drabbas vid detta pH-värde. Gädda, abborre och ål kan klara en försurning med pH-värden ner mot 4,5, men föryngringen är mycket sämre vid dessa låga pH-värden. Målen för kalkning är satta för att försöka bevara naturligt fungerande ekosystem i våra vatten, dvs. att avgifta vattnen så att den naturliga floran och faunan kan bestå eller återkolonisera.

Tack vare kalkningen har pH-värdena ökat i Lyckebyån. I slutet av 1970-talet var vattnet surt (pH lägre än 6,2) i nedre delen av Lyckebyån. De senaste åren har pH-värdet varit över 6,8 vid samma provpunkt. Detta motsvarar nära neutralt (dvs 7,0) vatten. Buffertkapaciteten (alkaliniteten) kan dock periodvis vara dålig i vissa delar av avrinningsområdet. Kombination av snösmältning och hög vattenföring ger som regel låga pH-värden och liten buffertkapacitet. 

Vill du veta mera kan du läsa i årsrapporten för