Miljögifter är giftiga ämnen som orsakar biologiska effekter redan vid låga halter. För att kunna göra det måste ämnena lätt kunna tas upp av levande organismer och vara svårnedbrytbara. Ämnen som lätt binds eller löses till substanser som förekommer i vävnader kan utgöra stor risk för organismerna.

Miljögifter är antingen organiska föreningar som t ex DDT och Lindan (bekämpningsmedel), PCB (industrikemikalie) och PAH, dvs polycykliska aromatiska kolväten som bildas vid förbränning eller oorganiska föreningar som exempelvis metallerna kvicksilver, kadmium, bly, koppar och aluminium.

Fakta om metaller

Metaller är naturligt förekommande grundämnen, som i vissa fall är livsnödvändiga för olika funktioner hos växter och djur (t ex järn, koppar, zink, mangan, kobolt, vanadin och molybden). I små mängder ingår de i t ex enzymer, proteiner och vitaminer. Metaller som inte är livsnödvändiga kan orsaka skada redan i låga koncentrationer. Även de nödvändiga metallerna kan orsaka skada vid för höga koncentrationer. Metaller frigörs naturligt från berggrunden genom kemisk vittring, erosion och vulkanutbrott och förs vidare mot havet. Detta sker dels via luft som beståndsdelar i mikroskopiska stoftpartiklar, dels via vattendrag i partikelform eller lösta i vattnet. Metaller förekommer naturligt i låga halter i sjöar och vattendrag. Halterna varierar med olika typer av berggrund eller jordarter.

Mängden organiskt material liksom surheten (pH-värdet) påverkar metallhalterna i vatten. Förhöjda halter av metaller i vår natur beror på utsläpp från mänsklig aktivitet, både i Sverige och utomlands. Utsläppen är ofta koncentrerade till industrier och avfall (punktkällor), men kan också transporteras långa sträckor med luft och vatten (diffus påverkan). Miljögifter som sprids via luft kan antingen falla direkt på sjöytorna eller först lagras in i marken för senare transport ut till sjöar. I sjöarna sjunker miljögifterna sedan till botten och införlivas i sedimenten. Sedimenten fungerar som historiska arkiv, som speglar omgivningarnas utveckling, varierande sammansättning och eventuella händelsers påverkan. Genom att undersöka sedimenten kan man få en bild av hur t ex miljögifternas halter har varierat i tiden. Många metaller har via luftnedfall ansamlats i markens översta skikt.

Dessa kommer under en lång tid framöver att belasta, dels organismerna som lever i marken, dels närliggande sjöar och vattendrag. Detta innebär att trots att luftutsläppen minskar, fortgår påverkan på sjöar och vattendrag genom tillförsel från mark. Rörligheten hos vissa metaller, t. ex. aluminium, kadmium och kvicksilver, tilltar genom ökad försurning och därigenom ökar också risken för skadliga effekter på miljön. Utsläppen var som störst fram till slutet av 1960-talet och har sedan dess minskat markant. Det är främst metallerna bly, kadmium och kvicksilver som kommer från mänskliga källor. Utsläpp av bly började redan under Romartiden och fortsatte under medeltidens gruvbrytning och den ökade kolförbränningen under 1800-talet. När bensinen fick bly som tillsats på 1950-talet och trafiken ökade kraftigt, blev blybelastningen på vår miljö stor. Spridningen av andra metaller är av senare datum jämfört med blyet.

Både kadmium och kvicksilver kommer till stor del från kolförbränning. Annars är det främst industrier av olika slag som utgör punktkällor för metaller. Kvicksilver är kanske den mest diskuterade metallen eftersom den ackumuleras i näringskedjan, dvs ju högre upp i näringskedjan ett djur är, desto högre halter har det. Detta har drabbat rovfiskar som gädda som har betydelse både för sportfiske och kommersiellt fiske. Många av våra sjöar och vattendrag har drabbats hårt av kvicksilver och restriktioner för konsumtion har utfärdats i drabbade vatten.

Fakta om organiska föreningar

Organiska föreningar utgör ett allvarligt miljöproblem. Detta beror på att de är giftiga, svårnedbrytbara (stannar kvar i miljön länge), sprids globalt (över hela jordklotet) och är fettlösliga. Att ämnena är fettlösliga innebär att de ansamlas i fettvävnaderna. Detta i sin tur medför att föreningarna anrikas i näringskedjan, så att de högsta halterna återfinns hos rovlevande fåglar (t ex havsörn) och däggdjur (t ex säl).

Ämnena kan dock brytas ned, men det har visat sig att nedbrytningsprodukterna av dessa ämnen är minst lika giftiga och Klorerade miljögifter är ett problem av senare natur än de oorganiska metallerna som ju finns naturligt. Undantag är förbränningsprodukter, PAH, som också har producerats i naturliga bränder. Organiska miljögifter började användas omkring andra världskriget, men förbränningsprodukter som PAH, har alltid producerats i naturliga bränder.

Vill du veta mera kan du läsa i årsrapporten för