Lyckebyån är naturligt ett näringsfattigt vatten. Detta beror på de naturliga förutsättningarna i det här området. Berggrunden består huvudsakligen av svårvittrade, näringsfattiga graniter och gnejser. Den vanligaste jordarten är morän, som också är näringsfattig.

De senaste 50 åren har mänskliga aktiviteter som t ex förbränning av kol och olja, utsläpp från kommuner (avloppsreningsverk) och industrier, intensifierat jord- och skogsbruk samt ökad biltrafik påverkat närsalt balansen. Lyckebyåns vatten innehåller därför idag mer näringsämnen än tidigare. Speciellt under 1950- till 1970-talet märktes den ökade närsalthalten, då olika sjöar började växa igen.

För att få tillbaka hela eller delar av de igenvuxna sjöarna har olika restaureringsprojekt genomförts i landet. Det kanske mest kända projektet är återskapandet av Hornborgarsjön. I Lyckebyåns avrinningsområde har man jobbat med t ex Långasjön i Emmaboda kommun. Här kan du läsa mer om Långasjöprojektet.

Det är främst näringsämnena kväve och fosfor som är av betydelse för sjöar och vattendrag. I sötvatten är det fosfor som är det tillväxtbegränsande näringsämnet. Fosfor är till stor del bundet till olika partiklar och kan vid lägre vattenhastigheter, t ex i en sjö, sjunka till botten och fastläggas i sedimenten.

I havet är det kväve som anses begränsa tillväxten och utgör kanske den främsta orsaken till övergödning (eutrofiering). I Östersjön har sannolikt både kväve och fosfor betydelse.

Ett annat sätt att undersöka näringstillståndet i en sjö är att kvantitativt och kvalitativt undersöka växtplankton. Beroende av olika arters skilda krav på sin miljö kan förekomsten av vissa organismer indikera vilka förhållanden som råder i den aktuella sjön.

Vill du veta mera kan du läsa i årsrapporten för